olafrola

Alla har olika svårt att lära sig, alla ska få lära sig i sin takt. Hur ska det gå när det finns folk som inte lär sig? Det verkar som att en del människor bara vägrar att ta in en del saker.
Man lär sig av sina misstag, eller gör man det? En del människor begår ju samma misstag tusen gånger men dem kommer att begå samma misstag minst 1000 gånger till. Vad är det som gör att man inte lära sig av sina misstag?
Kan det vara så att man riktat in sig så skarpt på något att det inte spelar någon roll hur det går, siktet sitter kvar på samma punkt och fast man trillar ner och får gå omvägar hela tiden så att man kommer mer bakåt än frammåt så är siktet fortfarande där och din hjärna vägrar släppa det.
Du kan ha hela världen framför dig som står och skriker att det du gör är fel och ger dig en karta som leder dig till rätt väg, spelar ingen roll hur bra du är på att lyssna på andra eller läsa kartor. Du går åt helt fel håll ändå och stänger av öronen när alla skriker och blundar när kartan är framför dig.

kanske vore bättre att bara lära sig av sina misstag och ta till sig andras åsikter istället för att stänga in sig i sin egen värld och bara sikta på en sak.



Och om vi ses igen, låtsas inte som om du var en vän, för jag var ingen alls, när du var populär och överallt!

Vädret utanför är helt klart, det är inte ett moln på himlen och solen står högt och skiner som aldrig förr. Det märkliga är bara att man inte ser något av detta när ögonen är täckta av dimma, man ser en meter framför sig men allt annat är bara dimma. Två meter bort är för långt för att man ska kunna uppfatta vad som finns där, instängd av dimman som hela tiden täcker ens omgivning och man vet inte var man ska ta vägen. Det är skönt att dimman finns där, det är skönt att ha ett lager runt sig som skyddar mot allt som finns där utanför, man slipper se och bry sig om vad som händer där ute.
Man tittar ner mot marken och ser en stig slingra sig, ska man följa den? Eller leder den till något ställe dit man inte vill komma? Det kanske är vägen till himlen, det kanske är vägen till helvetet. Kanske är det så att man inte orkar fatta beslut och struntar i den där stigen och låter benen vara stilla och förbjuder dem att röra på sig. Man kan ju välja att stå där man står och låta alla andra springa runt.



Himlen är blå, men i dina ögon blir himlen grå, mina ser i syne, för det var väl inte en tår?

Ibland känns det tungt, som att någon lägger en sån tyngd på ens axlar som inte ens dem största och starkaste axlar kan bära. Efter en rad med så tunga saker så kan det vara så att det inte känns värt att kliva upp på morgonen för att få ännu mer att släpa på.
När når man botten? Känns som att man sjunker och sjunker men det tar aldrig stopp, man hittar inget som man får tag i. Man tycker hela tiden att man borde sluta att sugas ner, när kommer trycket som går uppåt? Trycket som gör att man kommer upp på fötter och kan stå där på egna ben utan att axlarna tar i golvet när man står normalt.

Hur lätt är det att kämpa vidare när ingenting ger något? Varför kämpa för något när inget gör någon skillnad?
Att bita ihop och hålla ut, göra det bästa av situationen, det är något som man kan komma långt med. En dag så får man tag i det största handtaget som om det har väntat där hela tiden för att man kan få greppa det när man faller, som en trampolin som gör att man studsar upp och är över molnen och svävar. Den dagen kommer, ibland får man ha tålamodet som sin bästa vän.



Jag visste att du skulle komma tillbaks, tillbaka till stan som en nattfjäril mot ljuset, tillbaka till knarket.

Man ska alltid se bra ut inför alla andra, det finns ingen egen stig när du ska ut och vandra.
Man ska alltid passa in dit man går, man måste alltid anpassa sig så att alla förstår.
Man ska alltid vara normal, om man går ner för mycket i vikt blir man kallad anorexiasmal.
Man ska alltid hålla en bra profil, väger man för mycket så är man ju stor som en bil.
Man ska alltid vara inne, annars finns det ingen som vill ha dig i sitt minne.
Man ska alltid vara noga med att inte sticka ut, för då är du jättekonstig tillslut.

Om man bara vill följa sin egen väg så är man lite egen, och då är meningen att man ska se ett miffo i spegeln.
Du kan inte själv bestämma vem du är, för då finns det alltid någon annan där.
Folk säger åt dig hur du ska vara, följer du inte det så läggs det genast ut en snara.
Undra om det är för mycket begärt, att få välja själv vad man håller kärt.
Du kan inte ha din egen personlighet, för om du då existerar är det ingen som vet.
Man ska alltid följa alla andra och smälta in, men på olika människor ser man ett stort svinn.



Men jag visste från den stunden att hon skulle dra ner mig med tiden.

Det finns så mycket som är så lätt att säga. Tänk om det var lika lätt att leva upp till allting som att säga det. Om det vore så, då skulle det inte vara många som hade så mycket att säga. Folk tar helt enkelt för lätt på att ge sitt ord, det är för lätt att ge ett löfte och sen bryta det utan vidare. Bara för att det "inte blev så". Hur ska man kunna lite på sånt folk? Hur ska man kunna tro på någon som inte ens tror på sina egna löften? Om man ger ut ett löfte så borde man väl göra allt som står i sin makt för att leva upp till det? Lever man upp till sina löften så ser folk att det man lovar gäller, man lovar en sak och sen struntar i det och gör något helt annat.



Jag mäter lyckan i centiliter nu.

Man ska alltid vara rädd om det man har. Men hur rädd om något kan man vara? Det kan lätt gå över till något negativt om man blir överbeskyddande. Det är inte lätt att bara släppa något man älskar och låta det ta sina vingar och flyga ut i världen och ta sig över dem högsta vyerna.
Det är för lätt att ta det som står nära och det som man tycker om förgivet. När man får en vana av att ha det man älskar vid sig hela tiden så kan det kännas som att ingenting förändras.Man kan känna att det alltid kommer att vara som det är just då. Allting omkring rör sig men man tror att man är som en sol och allting bara snurrar runt lite utanför.
Det är skönt att ha det så, allting känns bra och man är glad. Ett tag, tills synfältet räcker längre än vad solens strålar sträcker sig. Det är då som man ser utåt och märker vad som har hänt runtomkring när allting snurrat och man själv har varit helt stilla. Det känns som att man kan ha det som står närmast och det räcker, man behöver bara det men efter ett tag som kommer verkligheten ifatt och man märker att man måste ha allting som är runtomkring. Man klarar sig inte bara på det som finns närmast.
Om man är van vid att vara instängd och en dag så försvinner det som står närmast så står man där ganska ensam  den dagen som man inte kan luta sig mot dem närmaste klippa.


Har sett hur kärlek vunnit, försvunnit och förlorat.

Aldrig att jag vill göra någon besviken, men går det? Ibland så har man inget väl för det finns stunder då man måste följa en väg och låta den andra vägen växa igen och sakta försvinna. Den vägen som man går på och troget följer med sina steg är den vägen som trivs medans den andra vägen som sakta växer igen bara känner en stor besvikelse. När man har ett val framför sig och måste avgöra vilken väg man ska följa så är det jobbiga och det svåraste att man sviker en väg. Hur trist är det inte att få höra att man har gjort folk besvikna? Det kan aldrig kännas bra när man får höra att man inte ens kan leva upp till dem små förväntningar som folk har på en.
Vem vet inte hur det känns när folk sviker och man står kvar där och känner besvikelse? Det är svårt att se från någon annans synvinkel och inse att det inte fanns rum för mer än så. Det är svårt att förstå sig på det man inte vill förstå.



Min tunna karaktär bara vrider och vänder sig

Vad är tveksamheten? Hur styr den oss? Det känns som att man i en del situationer håller tillbaka allt man har för att man tvekar, tveksamheten tar över.
Ibland så blir känslorna starkare än förståndet och påverkar hjärnan genom att få den helt ur funktion, hjärnan slutar att fungera och kroppen styrs helt av känslorna. Det gäller att behålla förståndet, det gäller att inte låta sig styras av alla starka känslor som vill styra, om man låter sig styras av sina känslor som kan det bli ens egen nergång.
En nergång till den undre världen där folk med helt fungerande hjärnor inte existerar, man tänker på ett helt annat sätt när hjärnan kopplas bort.
När tragiska saker händer så får man låta hjärnan bearbeta dem och inte låta känslorna styra allting.
Om man inte ser till att göra sig av med överskottet av känslor som byggs upp så slutar det nog med en riktigt stor explosion som kan explodera när som.



Var inte så högtidlig, du med din dramatik.

Hur lätt är det inte att vara en kompis? Hur lätt är det inte att ta till sig vänner? Man låter en del människor kommer närmare in på ens liv än vad andra får göra. Det finns dem saker som gör att en del människor betyder något extra. Hur blir man den personen som för andra ser ut att vara något extra?

Man kan känna folk hur bra som helst men ändå så är dem bara som en vanlig kompis, man ser inte att det är något specielt med relationen. Skillnaden mellan att vara en vanlig vän och att vara den där personen som betyder något extra är att visa att man finns där. Man ska alltid finnas där som en trygghet så att folk vet att dem säkert kan luta sig bakåt utan att slå i backen, då ska man stå där och kunna hålla upp sin kompis och ta emot sin kompis med en mjuk öppen famn.

Alla relationer är inte värda att bygga upp för högt, man märker att ett tak kan ta emot och då kan man vara nöjd så. Vad som än händer så kan man aldrig uppskatta någon så mycket som den som ställer sig vid ens sida och visar att den står där. Den personen som utstrålar tryggheten som gör att man kan känna att man aldrig behöver stå själv är den personen som en dag betyder allt.



Ingen vet om det men jag ska berätta om allt för dig.

Det finns en hel del saker som man känner att man måste göra, saker som inte alls kan vara nödvändiga men man känner att man bara måste få göra det! Det kan vara saker som man vet inte är så bra, saker som kan få dåliga konsekvenser men man känner så starkt inom sig att man måste få göra någonting extremt. Någonting som alla kommer att stå och gapa över, människors oklarhet känns som ens egen självklarhet.

Varför gör saker som man vet kommer sluta dåligt, verkar dumt att göra saker som man vet att man kommer ångra. Efteråt så står man där och undrar varför man var tvungen att göra det som inte ens var nödvändigt. Om man kollar runt lite så hittar man ofta kryphål, det kanske visar sig att man gjorde något som kanske var lite nödvändigt ändå? Det borde ju alltid finnas en liten anledning till att man väljer dåliga beslut. om man tänker efter så kanske man gjorde det för att visa sig själv någonting? För att visa alla andra någonting? Eller så låter man sig bara styras över det som känns bra för stunden.



Jag ska kasta mig igenom ditt fönster.

Det finns så mycket som är lätt att säga för att andra ska bli nöjda. Det finns så mycket som man väljer att säga istället för att bara tala om hur man tycker och tänker. Varför inte göra det lätt för sig och bara tala om för alla hur man tänker? Går det inte att tala om precis hur man vill ha det? Sanningen ligger så nära, det är bara att säga som det är, men den är ganska långt borta för ibland så är inte sanningen så bekväm som man önskar.
Man vill alltid göra det lätt för sig men ändå så tar man medvetet omvägar och gör saker jobbigare än vad dem behöver vara. Hur ska folk kunna förstå hur man menar och hur man vill ha det när man inte ens kan göra någonting så enkelt som att bara tala om det? Är det så att man inte vill att folk ska förstå? Om folk inte förstår betyder det då att man blir ensam? Man kanske inte talar sanning för sig själv, kanske blir man övertygad om att den vägen som går lättast för stunden är den som man ska följa.



Jag önskar att jag inte blev kär i dig och jag önskar att jag blev mer kär i dig.

Allting som går uppåt kommer att komma ner någong gång. Det betyder att man inte kan kasta upp för många bollar i luften samtidigt, om man gör det så får man inte tid till att ta emot alla som faller mot marken. Hur ska man kunna välja vilka bollar som ska få landa mjuk i famnen och vilka som ska få falla ner på den hårda kalla marken?
Man söker alltid efter nya saker och vill gärna slänga ut ett par bollar i luften samtidigt och hoppas på att man senare kan ta emot dem när dem faller ner. Hur tråkigt vore inte livet om man inte satsade lite? Man kan få offra mycket för att någonting senare ska bli bättre.

En del av bollarna som ivrigt slängs upp högt i luften blir bortglömda, dem finns där uppe ett tag som brinnande klot och förväntningsfullt väntar på att bli sedda men man ser dem inte, man glömmer bort den och dem får falla ner någonstans där dem inte syns. Problemet är att man efteråt kan märka att någonting saknas, kanske så var det en av bollarna som man inte hade tid till att ta i famnen? Kanske var det ett brinnande klot som en gång så ivrigt slängdes upp men sedan glömdes bort och inte fick någon landning.


Och du ska ta mig härifrån!

Det jag ser i mina ögon ser ingen annan i sina ögon. Det är nog det som gör att alla har olika syn på saker.
Tänk att det kan vara så olika att det som jag ser och tycker är något extremt och någonting är långt utanför mina drömmar så kan någon annan stå brevid och se samma sak fast med en helt annan syn.
Det händer att man upptäcker att man är helt ensam om att se någonting. Man ser det som ingen annan ser, fast dem andra ser det också. Skillnaden är att blicken fastnar för olika saker för olika människor.

Mycket av det som vi ser och reagerar på är från våra tidigare minnen, man ser något och kommer ihåg att precis en sådan sak såg man ju där man var vid något roligt tillfälle.
Sen finns det dem saker som man bara fastnar för, som man kan gå förbi och så måste man gå dit igen för att få se en gång till. Det är lite spännande ändå att när folk kollar på samma sak s¨å ser dem helt olika saker.

Ingen kan laga en trasig hand.

Alla har sin stolthet. Alla ser olika på vad stolthet är för något. En del människor väljer att bara slänga bort all stolthet som man har och en del människor gör allt för att hålla sin stolthet på topp . Vad är rätt och vad är fel?
Är det fel om man inte har någon stolthet och väljer att kunna göra vad som helst? Kunna sjunka hur lågt som helst utan att känna att man gjort något fel.
Kanske är det så att man kan begränsa sig om man tänker för mycket på sin stolthet. Om man tänker att man ska stå rak i ryggen tills man faller och aldrig visa sig sårbar någon gång, hur slutar det? Det finns stunder då alla blir sårbara, utan undantag. När man är som mest sårbar så kan det vara svårt att dölja det men många gör allt för att det ska gå. Det kan nog vara så att man behöver få visa sig sårbar någon gång. Man kan behöva visa sin omgivning vad som står på och hur man mår. Det kan nog vara svårt för någon som alltid skött sig själv och inte delat med sig av sina belastningar att bara släppa på allting. Man kan bli instängd av sina egna belastningar. En gång instängd alltid instängd? Kan det vara så? Av ren nyfikenhet borde man våga chansa och testa göra allting på ett sätt som man inte gjort förr, då lär man sig nog en hel del nya saker.


Mina ögon brann när jag hörde det.

Det finns så mycket som man måste välja mellan här i livet. man måste kunna prioritera, vad är viktigt? Måste man göra någonting bara för att det är viktigt?
man måste nog få välja att göra roliga saker också, man kan inte bara låta allting viktigt gå först. Man måste ge saker chansen, man måste kunna strunta i saker och bara kasta sig iväg och sen får det bli som det blir efteråt. Det som då känns fel kanske egentligen är helt rätt. Väljer man att avstå från någonting som är viktigt så kanske man ändå kan ledas in på någonting som gör att man ändå gör nytta och så blir det bra i alla fall? Man får inte glömma att om man hoppar över allt det viktiga så tappar man struktur och sen rasar hela livet. När det gäller något enstaka fall så kan man ju stanna upp ett tag och tänka efter vad man ska välja, vad osm är rätt och fel. För att få lite variation så kan man ju alltid prova det som är fel för att testa sig fram. man kan aldrig veta innan man har provat.

För ett par bruna ögon for jag.

Ibland så känns det nästan som att man har stängt in sig själv, känns som att vart man än går och säger så kopplas det till något. Man kan nog säga att allt inte har lyckats om man är begränsad med vad man kan göra och säga.
Det blir lite svårt om man inte kan säga vanliga saker utan att folk tror att man säger det av någon helt annan anledning och tror att man måste mena något helt annat med det som man säger.
När man går omkring och tror massa saker och antar att det måste vara på ett sätt så kan man göra stora misstag och inte se vad det egentligen är som händer.

Det är så svårt att veta vad man kan lyssna på och inte, folk som berättar om saker kanske inte får fram det på det sättet som dem skulle vilja uttrycka sig. Det är lätt att tänka och föreställa sig saker i sin fantasi men sen ska du låta en annan människa ta del av dina tankar och då kan det bli helt fel. En del människor har en spärr som stoppar dem från att säga saker som egentligen behöver komma ut, men när den saken kommer så springa man bara runt den och försöker gå vidare. Man kan komma vidare med orden men tankarna sitter ju kvar.


Pojken på linan säger: Jag har inte tid.

Det finns saker som man strävar efter, det finns saker som man inte har en aning om hur dem kommer att sluta.
En del saker väljer man att göra en chansning på, man kan prova om det fungerar eller inte.
I vissa fall så kanske man vill prova något sominte alls är nödvändigt men man känner att han vill prova bara för att se om det går och för att se vad som kommer hända. Det är ju spännande att se hur saker slutar, det är spännande att vänta och se vad det blir av saker. Ibland kanske man verkligen satsar på något som man vill ska fungera fast man vet att oddsen inte är så stor. Om något går vägen så kan det bli riktigt roligt, men ibland går inte saker som man vill och då önskar man kanske att man tänkt sig för lite innan. Det man inte tänker på ibland när man ångrar sig är att man kanske visst tänkte sig för noga innan? Man kanske visste om hur illa det kunde bli men man valde att satsa, allt eller inget.

För mig är dom allt, du är allt nu.

Vem vet egentligen bäst? vem ska man lyssna på? Vem vet vad som är bra och vem vet hur allting kommer bli i framtiden? Ibland så känns det som att många har så mycket att säga om saker och ting fast orden som man hör är så tomma, det finns ingenting som stödjer upp dem och dem kommer direkt ut från en mun och faller rakt ner på backen igen och alla trampar ner dem. Det verkar vara lätt att lägga sig i saker och prata om vad man tror är rätt och fel, man pratar om det som man tror är bra eller dåligt, men ibland finns det ingen fakta alls. Dem tomma order stödjer sig på något som någon tror är som dem säger, fast det kan visa sig att motsatsen är den bästa. Folk kanske borde börja tänka på vad dem rekomenderar för andra? Jag kan tänka mig att det är ganska svårt att säga vad som är bra för någon annan, för hur gärna man än skulle vilja så kan man ju aldrig veta hur den människan känner. man kan aldrig veta vad som känns bra och inte för en annan individ.



Jag är den största förloraren i min hjärna råder diktatur.

Tänk så många vinklar och olika håll det måste finnas egentligen, alla tycker och tänker så olika och alla ser saker från deras håll, från deras vinkel. Om man själv har en åsikt så kan det vara mycket svårt att höra på någon annans åsikter om dem är helt tvärtemot och man själv tycker att man tycker helt rätt och den andra har så mycket att lära om hur saker och ting egentligen ligger till. Man bygger ju upp sina uppfattningar på tidigare erfarenheter och man bygger upp dem av saker som man hör och hur man uppfattar hur saker är.

Det är viktigt att man kan låta andra säga vad dem har att säga om samma sak som man själv har starka åsikter om och respekterar deras tankar även om det inte låter vettigt för en själv och man tycker att den andra måste ha missat någonting. Om båda får en chans att säga sin åsikt så kanske man märker att båda har fått in några delar var och att båda har missat en del bitar för att få allting att falla på plats. Om man möts på halva vägen så kanske båda kan lätta på sig lite och inse att en del saker kanske är bättre på det andra sättet och då hamnar båda två på samm ställa tillslut.
Fast i vissa fall så tycker man bara helt olika även om man vet precis samma sak.


Jag har inget att säga men jag säger det ändå.

Ibland så glömmer man bort sig lite, man tänker på det runt omkring och begränsar sig. Stänger ut saker som en gång var viktiga och går vilse bland allt det nya. Om man bara tar in nytt hela tiden och aldrig gräver lite i lagret så är det lätt att tappa bort sig, vart tog allting vägen och hur stort kunde något så litet vara? Man märker när man tänker efter att något litet som ett sandkorn kan lämna ett hål större än universum och allting därtill. Något så litet bland allt det enorma som finns runtomkring oss. Någonting som är så litet men itne har något värde, en del saker man kan inte värdera, finns ingenting i världen som skulle kunna bli 1% av ett pris på något som verkligen betyder något. Finns inget pris på någonting som är så fint att man inte klarar sig utan det. Det finns hur många anledningar som helst till att jorden snurrar, och allting på joden snurrar och allting går runt, men utan dig skulle allting vara stilla, ingenting skulle röra sig i min värld i alla fall.

Ni får skratta om ni vill ni kan håna oss vi rör oss ni står still



Det är ju bara lite bokstäver, meningar..Det är ju bara en text, men alla bokstäver,meningar och hela texten är till dig, tack för att du finns...Miss Brave