olafrola

Man ska alltid vara rädd om det man har. Men hur rädd om något kan man vara? Det kan lätt gå över till något negativt om man blir överbeskyddande. Det är inte lätt att bara släppa något man älskar och låta det ta sina vingar och flyga ut i världen och ta sig över dem högsta vyerna.
Det är för lätt att ta det som står nära och det som man tycker om förgivet. När man får en vana av att ha det man älskar vid sig hela tiden så kan det kännas som att ingenting förändras.Man kan känna att det alltid kommer att vara som det är just då. Allting omkring rör sig men man tror att man är som en sol och allting bara snurrar runt lite utanför.
Det är skönt att ha det så, allting känns bra och man är glad. Ett tag, tills synfältet räcker längre än vad solens strålar sträcker sig. Det är då som man ser utåt och märker vad som har hänt runtomkring när allting snurrat och man själv har varit helt stilla. Det känns som att man kan ha det som står närmast och det räcker, man behöver bara det men efter ett tag som kommer verkligheten ifatt och man märker att man måste ha allting som är runtomkring. Man klarar sig inte bara på det som finns närmast.
Om man är van vid att vara instängd och en dag så försvinner det som står närmast så står man där ganska ensam  den dagen som man inte kan luta sig mot dem närmaste klippa.


Har sett hur kärlek vunnit, försvunnit och förlorat.