olafrola

Vädret utanför är helt klart, det är inte ett moln på himlen och solen står högt och skiner som aldrig förr. Det märkliga är bara att man inte ser något av detta när ögonen är täckta av dimma, man ser en meter framför sig men allt annat är bara dimma. Två meter bort är för långt för att man ska kunna uppfatta vad som finns där, instängd av dimman som hela tiden täcker ens omgivning och man vet inte var man ska ta vägen. Det är skönt att dimman finns där, det är skönt att ha ett lager runt sig som skyddar mot allt som finns där utanför, man slipper se och bry sig om vad som händer där ute.
Man tittar ner mot marken och ser en stig slingra sig, ska man följa den? Eller leder den till något ställe dit man inte vill komma? Det kanske är vägen till himlen, det kanske är vägen till helvetet. Kanske är det så att man inte orkar fatta beslut och struntar i den där stigen och låter benen vara stilla och förbjuder dem att röra på sig. Man kan ju välja att stå där man står och låta alla andra springa runt.



Himlen är blå, men i dina ögon blir himlen grå, mina ser i syne, för det var väl inte en tår?