olafrola

Linn Sundberg,
det är du som ger världen sin vackra färg,
Det händer att jag sneglar på din rygg för att se var vingarna är,
det sägs ju att alla änglar vingar bär.
Din gloria, var har du gjort av den?
du är helt enkelt för fin för att vara mänsklig min vän.
Vi sitter och pratar på kvällarna när jag egentligen borde sova,
men var minut av din uppmärksamhet är för mig en gåva.
Låt mig få koma nära och tätt intill dig,
din närhet är det bästa jag kan tänka mig.
När jag omfamnar dig vill jag aldrig släppa taget,
jag vill leva i nuet och känna välbehaget.
Jag låter mina ögon vila och sakta somnar in,
men det är ingen fara, för du kommer att vara i drömmen min.
Jag kan ej förstå hur du blir vackrare för var dag som går,
jag funderar och filosoferar men det är inget jag förstår.
När jag går med blicken i marken och allt känns mörkt och kallt,
då sluter jag mina ögon, och då finns du överallt.
Jag har svårt att se varför du umgås med mig,
hur kan något som jag har kunna värdesättas av dig?
Varje gång jag ser dig le dyker det upp vackra ting,
som små regnbågar och vackra fåglar som flyger omkring.
När jag vet att du är trygg och i säkerhet,
så är det den bästa känslan jag vet.
Du plockade upp mig från dyn,
och förde mig högt upp i skyn.


Jag tror att när vi ser genom tiden, så ser vi att allt det bästa inte hänt än.

Vad kommer allt detta mörker ifrån?
Jag ser svarta vålnader som förföljer mig i ögonvrån.
Vi ser varandra i ögonen och vet att här tar det slut,
vi får äntligen känna frid och fly ut.
Det rör oss inte att vi inte får se när morgondagen gryr,
det är värt det för den befrielse vi får när vi flyr.
De kan kalla oss fega när vi bara kastar ut,
men det rör oss inte heller eftersom att allt för oss redan är slut.
Vi lämnar världen förstörd som den är,
och hoppas att våra nära tar hand om varandra här.
Vi har vetskapen av att de kommer att klara sig bra,
det kan kännas jobbigt till en början men man återfår känslan av att återigen kunna vara gla'.
Vår tanke är inte att ställa till lidande och obehag,
allt vi vill är att slippa se en ny morgondag.
Den smärta som hela tiden kramar om oss,
måste förlösas och försvinna bort.
Vi känner inte att vi behöver förklara oss och skriva brev,
det är ingens fel att det blev som det blev.
Vi behöver inget säga eftersom att vi båda redan vet,
att när vi kliver över kanten kommer för oss en ny verklighet.
Vi tittar på varandra en sista gång och ler, kliver ut över kanten och förundras över det som sker.
Vi kommer aldrig att vakna mer.