olafrola

Vad kommer allt detta mörker ifrån?
Jag ser svarta vålnader som förföljer mig i ögonvrån.
Vi ser varandra i ögonen och vet att här tar det slut,
vi får äntligen känna frid och fly ut.
Det rör oss inte att vi inte får se när morgondagen gryr,
det är värt det för den befrielse vi får när vi flyr.
De kan kalla oss fega när vi bara kastar ut,
men det rör oss inte heller eftersom att allt för oss redan är slut.
Vi lämnar världen förstörd som den är,
och hoppas att våra nära tar hand om varandra här.
Vi har vetskapen av att de kommer att klara sig bra,
det kan kännas jobbigt till en början men man återfår känslan av att återigen kunna vara gla'.
Vår tanke är inte att ställa till lidande och obehag,
allt vi vill är att slippa se en ny morgondag.
Den smärta som hela tiden kramar om oss,
måste förlösas och försvinna bort.
Vi känner inte att vi behöver förklara oss och skriva brev,
det är ingens fel att det blev som det blev.
Vi behöver inget säga eftersom att vi båda redan vet,
att när vi kliver över kanten kommer för oss en ny verklighet.
Vi tittar på varandra en sista gång och ler, kliver ut över kanten och förundras över det som sker.
Vi kommer aldrig att vakna mer.