olafrola

Jag vet inte vad du gör nu för tiden men jag låter impulserna styra mina steg,
jag ger efter och låter dem föra mig,
jag låter dem förstöra mig,
jag låter dem förgöra mig.
Folk sätter upp glasburar omkring mig nu för tiden, men jag har samlat sten så länge så jag fortsätter att kasta sten i glashus, dem går sönder i ras, kras och brus.
Även om du ser ner på mig nu så står jag över hela den här staden och jag låter den göra sitt medans jag gör mitt och inte beblandar mig med dess riklighet.
Det fläktar från öst men det går inte att stoppa, när man står i vindarna från denna kommande höst, den tränger sig på en men jag vill inte förstå den.
Såg du henne du med? Jag vet inte varför men jag kan inte lämna henne ifred, jag vill gå brevid henne fast vägen känns så bred.
Tänk om vi en gång visste i vilka båtar vi skulle sitta i idag, hur vi skulle ro med trasiga åror av något slag.
Jag visste när han kom mot mig att något skulle ske, men jag fruktar ej döden så jag kan ta emot allt livet kan ge.
Vi traskar båda runt i vårt förflutna, vi har öppna armar för nya saker men till det förgångna håller vi ögonen slutna.


Det kommer alltid finnas en hand för dig någonstans, du kan sluta dina ögon men aldrig känna dig ensam.