Tiden faller
Jag håller på att göra en grop och blanda cement. Så att jag kan ställa mig där och hälla all cement runt mina fötter så att jag blir fastgjuten i marken precis där jag står nu. Det är alltid lättast att stå kvar på samma ställe. Om jag tar ett steg, ett enda steg i någon riktning så vet jag inte vilken fara som väntar. Om jag går åt vänster, vrickar jag foten då? Om jag tar ett steg tillbaka, träffar jag någon som jag inte vill träffa då? Om jag går rakt frammåt går jag för fort då? Det kanske kommer för mycket nytt så att min hjärna inte hinner registrera och uppfatta allt som händer.
Det är alltid lättast att stå där man står, för att inte ramla in i något man inte klarar av. Tyvärr så kommer man ingenstans om man bara följer den lättaste vägen hela tiden. Man får stapla sig fram med en käpp så att man kan känna var fällorna är.
Även om dem slukar oss slukar dem sig själva