Jag vet inte vad jag ska säga nu, men jag ser att du förstår
Jag talar om för dig att du gör allt det gråa allt bli till färgglada saker som jag inte kan sluta le åt, för det gör du.
Jag talar om för dig att du är det vackraste som mina ögon någonsin skådat, för det är du.
Jag talar också om för dig att om du inte är glad, så är inte jag det heller.
Om inte din mun ler mot mig så är det som en solförmörkelse, solen försvinner bakom någonting så att världen blir mörk och trist.
Jag vill alltid att du ska kunna le mot mig och skina upp min tillvaro som du alltid gör. Det är så underbart att mötas av ditt skinande ansikte som ler och nästan bländar mig.
Fortsätt lysa upp min värld som en sol på himlen som gör varje dag underbart ljus och fin, jag ska anstränga mig för att hindra solnedgångar.
Även om en solnedgång kommer så ska jag se till att gryningen tittar fram strax därefter.
Förhoppningar och regnbågar
Tiden faller
Jag håller på att göra en grop och blanda cement. Så att jag kan ställa mig där och hälla all cement runt mina fötter så att jag blir fastgjuten i marken precis där jag står nu. Det är alltid lättast att stå kvar på samma ställe. Om jag tar ett steg, ett enda steg i någon riktning så vet jag inte vilken fara som väntar. Om jag går åt vänster, vrickar jag foten då? Om jag tar ett steg tillbaka, träffar jag någon som jag inte vill träffa då? Om jag går rakt frammåt går jag för fort då? Det kanske kommer för mycket nytt så att min hjärna inte hinner registrera och uppfatta allt som händer.
Det är alltid lättast att stå där man står, för att inte ramla in i något man inte klarar av. Tyvärr så kommer man ingenstans om man bara följer den lättaste vägen hela tiden. Man får stapla sig fram med en käpp så att man kan känna var fällorna är.
Även om dem slukar oss slukar dem sig själva