olafrola

Man kan bli knäpp för mindre och man kan bli knäpp för lite mer, man kan bli knäpp av att tänka på sig själv. Ibland måste man få bromsa tiden och tänka lite för sig själv på vem man egentligen är, och kanske varför man är som man är?
Det kan bli ganska förvirrande att börja tänka på vad det är som gör att man är som man är, och vad som har gjort att man blivigt som man blivigt.
En människas personlighet är uppdelad i flera olika delar, en del av en människa kan göra att den ser begåvad och tallangfull ut och en annan del av personligheten kan göra att man verkar vara oseriös och bara fånig.
Kanske är det så att personlighetens olika sidor kompenserar varandra så att den allvarliga får busa av sig lite och den fåniga sidan får brillijera lite. Utan att personlighetens olika sidor får ta del av varandra och blandas så blir det nog för mycket av ena sidan och då orkar den kanske inte med längre så blir det kaos.


Jag har inget att säga, men jag säger det ändå!

När vi tittar upp mot himlen i natten så ser vi hur stjärnorna lyser där uppe, vi ser hur dem alla lyser på olika sätt, en del lyser klart och ser väldigt starka ut medans en del av dem kämpar för att få synas överhuvudtaget, men det kommer moln och täcker dem hela tiden och deras låga håller på att slockna.
Det hela påminner mycket om när man ser på alla människor som kommer och går och springer och kryper. En del människor skiner upp som solar och deras omgivning kämpar för att kunna hålla ögonen öppna för att dem blir så bländade av dess strålning. Dem bländade människorna får försöka gå i skuggan av denna skinande människa för att ens synas det minsta, för då är man iaf nära. Sen finns det dem som vill att det ska se ut som att dem har en hel sol eller ett kärnkraftverk i kroppen som gör att dem skiner upp, men den som inte har solen på insidan får svårt att skina upp på utsidan, om inte båda sidorna jobbar ihop så sträcker sig inte solstrålarna långt alls. Dem kommer knappt till grannen som står en meter brevid.
Man får inte heller glömma dem som redan slocknat, ibland är en rejäl gnista allt som behövs för att återtända och resa ett mörkt moln till en stor och skinande sol.

Dimmiga dar var fina dar men jag såg aldrig riktigt var vi var

Alla har olika svårt att lära sig, alla ska få lära sig i sin takt. Hur ska det gå när det finns folk som inte lär sig? Det verkar som att en del människor bara vägrar att ta in en del saker.
Man lär sig av sina misstag, eller gör man det? En del människor begår ju samma misstag tusen gånger men dem kommer att begå samma misstag minst 1000 gånger till. Vad är det som gör att man inte lära sig av sina misstag?
Kan det vara så att man riktat in sig så skarpt på något att det inte spelar någon roll hur det går, siktet sitter kvar på samma punkt och fast man trillar ner och får gå omvägar hela tiden så att man kommer mer bakåt än frammåt så är siktet fortfarande där och din hjärna vägrar släppa det.
Du kan ha hela världen framför dig som står och skriker att det du gör är fel och ger dig en karta som leder dig till rätt väg, spelar ingen roll hur bra du är på att lyssna på andra eller läsa kartor. Du går åt helt fel håll ändå och stänger av öronen när alla skriker och blundar när kartan är framför dig.

kanske vore bättre att bara lära sig av sina misstag och ta till sig andras åsikter istället för att stänga in sig i sin egen värld och bara sikta på en sak.



Och om vi ses igen, låtsas inte som om du var en vän, för jag var ingen alls, när du var populär och överallt!