olafrola

Världen är som en tsunami våg, ibland så är allt på topp och vågen är skyhög och har inga gränser och inget kan sätta stopp för den, känns det som. När man kommer ner från den skyhöga toppen och landar i verkligheten igen så märks det verkligen att allt som kommer upp kommer ner. Vågen slätas ner mer och mer och tillslut så känns det som att man hamnat i en grop så djup att man aldrig kommer sluta falla.

Allting går hela tiden i perioder, ibland får man anstränga sig rejält för att en dag ska passera medans vissa stunder flyger dagarna förbi utan att man vet var dem tog vägen. Vad som än händer så kan man ju inte gå tillbaka, man är fast i tiden man är i, inget man gör kan påverka tiden, den går alltid lika fort och man kan inte spola fram och tillbaka som på en film. Ibland så önskar jag verkligen att man skulle kunna styra över tiden, att man skulle kunna gå tillbaka i tiden och ändra på allt som inte vart bra, att man skulle kunna fixa till alla missförstånd och ta tillbaka allt som inte blev som man tänkt sig. Det är nog tur ändå att tiden är som den är och att man inte kan ändra på det förflutna, man skulle säkert bara lyckas ställa till det ännu mer. Det är märkligt hur allting snurrar runt en och man bara snurrar med utan att kunna veta hur allt blir. Man får kämpa så mycket man orkar för att försöka styra över sin egen tsunami och hålla den på skyhöga höjder och akta sig för groparna på vägen.


Regndroppar faller som tårarna gör, det rår inte stjärnorna för.