olafrola

Vissa dagar vill man inte ens kliva upp ur sängen när man vaknar, det är ingen idé. Man känne ri hela kroppen hur allt känns besvärligt och jobbigt och man orkar inte ta sig an någonting alls. Klockan går och går, ändå så känns det som att den står helt stilla. Varför kan man inte bara hoppa över vissa dagar? Det vore mycket lättare om man fick välja vilka dagar som passar och inte. Huvudet och kroppen smittar varandra, om man är helt slut i huvudet så vill inte kroppen hänga med heller, och om kroppen är slut så vill inte huvudet hänga med heller. Det känns ändå inte så att något är värt att kämpa för.



Jag vill åka tillbaka till när jag inte hade någonting.

Ibland så får man lust att bara linda in sig i en kokong, man vill ha en bubbla eller ett skydd runtom som skyddar en från världen. Ibland känns allt så tungt, ritkigt tugnt. Det är som att man tappar andan och aldrig kommer åf den tillbaka. I dessa tunga stunder så försvinner livslusten, ingen vet var den tar vägen men innan man vet ordet av så är den helt borta. Det finns ingenting som betyder någonting längre och allt känns grått. När livslusten försvinner så kommer man in i sin egen lilla värld, man kryper in i sin kokong och tätar igen den så att inget ljus ska kunna komma in och tränga sig på.



Skulle du råna en bank för oss två?