olafrola

Ibland känner man sig instängd och helt omringad, omringad av något som känns som en bubbla som man inte kan ta sig ur. Man sitter där helt själv i sin lilla bubbla och det som händer utanför den spelar ingen roll. Man försöker stöta bort bubblan men den är kvar, det man stöter bort är sin omgivning. Ensamheten tränger sig på, man är hopplöst instängd och sitter fast i bubblan och det går inte att dela med sig av den, man kan inte släppa in någon, allt stannar utanför.

Det är omgivningen som bygger upp bubblan, allt det tragiska som händer bygger upp bubblans väggar och gör dem allt tjockare och sluter igen alla utgångar. Den enda utvägen som finns är att kasta iväg bubblan, men det kan innebära att man måste kasta bort sig själv.


Medan mina ögon letar efter var dina ögon är.