olafrola

Varför ska det kännas som att man inte räcker till? Även om man skaffar sig 3 meter långa armar så kan man inte nå det man så desperat sträcker sig efter. Saker som är inom synhåll nästan hela tiden blir omöjliga att få tag i tillslut om man inte satsar och gör allt för att sträcka sig och försöka få tag på det. När man tillslut samlar mod och sträcker sig så känns det som att allting får vingar och bara flyger iväg medans man står där med en fotboja som väger 300 kilo. Helt plötsligt så ligger man nere i jordens kärna medans man ser hur allting långt där uppe svävar runt på moln i himmelriket.

Solen snurrar, planeterna snurrar och allting rumtom bara snurrar. Kan inte allting bara stanna så att man får hoppa på och vara en del av allting? allting bara snurrar som en självklarthet och man bara står där i mitten av allting och försöka hoppa på men allt man kan göra är att stå där och bli snurrig. Varför får jag inte snurra med? Varför står jag bara och undrar vad som händer?



Get off my back

Det är alltid lätt att vara efterklok. Det är så lätt att man hastigt tar ett beslut som man märker av konsekvenserna från långt efteråt. En del gånger så tar det inte så lång tid innan man börjar tänka igenom vad man har gjort och börjar fundera på om det verkligen var så bra gjort, det som verkade vara så bra innan. Varför tänker man inte igenom saker innan man gör dem? Varför är man så dum att man låter sig bli så exalterad och låter sig glömma alla nackdelar och konsekvenser som kan komma efteråt? Man borde lära sig och ta vara på det man lär sig. Istället för att lära sig så låter man sig ofta genomgå samma misstag flera gånger. Det blir nästan lite tjatigt när man tänker efter på alla situationer som man gjort ett misstag flera gånger.


Jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen.

Ibland känner man sig instängd och helt omringad, omringad av något som känns som en bubbla som man inte kan ta sig ur. Man sitter där helt själv i sin lilla bubbla och det som händer utanför den spelar ingen roll. Man försöker stöta bort bubblan men den är kvar, det man stöter bort är sin omgivning. Ensamheten tränger sig på, man är hopplöst instängd och sitter fast i bubblan och det går inte att dela med sig av den, man kan inte släppa in någon, allt stannar utanför.

Det är omgivningen som bygger upp bubblan, allt det tragiska som händer bygger upp bubblans väggar och gör dem allt tjockare och sluter igen alla utgångar. Den enda utvägen som finns är att kasta iväg bubblan, men det kan innebära att man måste kasta bort sig själv.


Medan mina ögon letar efter var dina ögon är.

Det finns folk som verkligen har ett behov av att synas, folk som anstränger sig för att folk ska tycka att dem är något.
Det finns ingen anledning att anstränga sig för att få folk ska tycka bättre om en, för hur mycket man än anstränger sig så finns det folk som tycker att man på något sett är bra, men det finns alltid folk som inte ser något bra alls. Det är så världen ser ut.

Det finns många som går balansgång på en smal planka och hela tiden håller på att falla över åt olika håll, kämpar för att hålla sig kvar på plankan med rädsla för vad som finns på dem båda sidorna brevid. Om man faller åt ena hållet får man det som finns där men man går också miste om det som finns på andra sidan. Det gör att folk inte vet vilket håll dem ska luta sig åt. Det är inte värt att kämpa för att bli omtyckt eller respekterad av folk, om man inte är sig själv. Det är då man kan ge allt.


Jag kommer aldrig tillbaka hit igen.