olafrola

Jag är ute och går, jag går men vet inte vart. Det känns som att jag gått 3 mil, men när jag ser mig omkring så har jag stått och stampat på samma ställe i en evighet. Jag skymtar en stig när jag ser mig omkring men all dimma gör att stigen bara uppenbarar sig ibland och då bara för ett ögonblick. Mörkret faller sakta och slukar mig. Nu är allt jag kan skymta av stigen en illusion som uppenbarar sig när jag kisar och koncentrerar mig in i det yttersta.
Märkligt att jag fortfarande känner värmen efter solens varma strålar när skymningen nyss kom som skjuten ur en kanon.
Tidigare när jag gick längst den smala stigen så gick jag uppåt och stod på en höjd där jag kunde se ut över världen, och jag kände hur allt där nere var under mina fötter och det var jag som hade kontrollen. Nu medans solen framför mig gick ned så gick vägen samma riktning och det känns som att jag vandrar runt i den ödelagda underjorden.
När vägen började att dala så stod en stor klippa mitt i vägen som sade till mig att den stod stadigt och att jag kunde luta mig mot den så att jag inte dras ned i dalen, men jag gick igenom den och den gick i två delar.

Nu finns inget annat än mörker omkring mig när jag ser mig om, jag lägger mig ner på marken och hoppas att dimman har försvunnit imorgon så att jag kan hitta den stig jag söker.



Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan