olafrola

Det finns en hel del saker som man känner att man måste göra, saker som inte alls kan vara nödvändiga men man känner att man bara måste få göra det! Det kan vara saker som man vet inte är så bra, saker som kan få dåliga konsekvenser men man känner så starkt inom sig att man måste få göra någonting extremt. Någonting som alla kommer att stå och gapa över, människors oklarhet känns som ens egen självklarhet.

Varför gör saker som man vet kommer sluta dåligt, verkar dumt att göra saker som man vet att man kommer ångra. Efteråt så står man där och undrar varför man var tvungen att göra det som inte ens var nödvändigt. Om man kollar runt lite så hittar man ofta kryphål, det kanske visar sig att man gjorde något som kanske var lite nödvändigt ändå? Det borde ju alltid finnas en liten anledning till att man väljer dåliga beslut. om man tänker efter så kanske man gjorde det för att visa sig själv någonting? För att visa alla andra någonting? Eller så låter man sig bara styras över det som känns bra för stunden.



Jag ska kasta mig igenom ditt fönster.

Det finns så mycket som är lätt att säga för att andra ska bli nöjda. Det finns så mycket som man väljer att säga istället för att bara tala om hur man tycker och tänker. Varför inte göra det lätt för sig och bara tala om för alla hur man tänker? Går det inte att tala om precis hur man vill ha det? Sanningen ligger så nära, det är bara att säga som det är, men den är ganska långt borta för ibland så är inte sanningen så bekväm som man önskar.
Man vill alltid göra det lätt för sig men ändå så tar man medvetet omvägar och gör saker jobbigare än vad dem behöver vara. Hur ska folk kunna förstå hur man menar och hur man vill ha det när man inte ens kan göra någonting så enkelt som att bara tala om det? Är det så att man inte vill att folk ska förstå? Om folk inte förstår betyder det då att man blir ensam? Man kanske inte talar sanning för sig själv, kanske blir man övertygad om att den vägen som går lättast för stunden är den som man ska följa.



Jag önskar att jag inte blev kär i dig och jag önskar att jag blev mer kär i dig.

Allting som går uppåt kommer att komma ner någong gång. Det betyder att man inte kan kasta upp för många bollar i luften samtidigt, om man gör det så får man inte tid till att ta emot alla som faller mot marken. Hur ska man kunna välja vilka bollar som ska få landa mjuk i famnen och vilka som ska få falla ner på den hårda kalla marken?
Man söker alltid efter nya saker och vill gärna slänga ut ett par bollar i luften samtidigt och hoppas på att man senare kan ta emot dem när dem faller ner. Hur tråkigt vore inte livet om man inte satsade lite? Man kan få offra mycket för att någonting senare ska bli bättre.

En del av bollarna som ivrigt slängs upp högt i luften blir bortglömda, dem finns där uppe ett tag som brinnande klot och förväntningsfullt väntar på att bli sedda men man ser dem inte, man glömmer bort den och dem får falla ner någonstans där dem inte syns. Problemet är att man efteråt kan märka att någonting saknas, kanske så var det en av bollarna som man inte hade tid till att ta i famnen? Kanske var det ett brinnande klot som en gång så ivrigt slängdes upp men sedan glömdes bort och inte fick någon landning.


Och du ska ta mig härifrån!